Rewer

En ensam kvinna står på en gata, klockan är 04.00 på morgonen och ingen annan människa syns till, inte heller någon bil. Den här kvinnan går alltid upp 03.30 på morgonen för dennes arbetspass börjar klockan 05.00 och för att ta sig dit så måste personen ta första en buss och sedan tåget och sedan en buss igen.
Trots sin trötthet så skänker hon alltid bort några leenden på vägen till sitt jobb, först ett till sig själv i spegeln på morgonen sedan ett till den trötte busschauffören som kör en nästan tom buss.

Det sitter bara en till person på bussen, en man som ser ut som en typisk arbetsnarkoman där han sitter uppkopplad med datorn i knäet och mobilen i handen. Även den här mannen får ett glatt leende medans hon går förbi och sitter sig längst bak på bussen. Efter en lång resväg så kommer hon till jobbet, där gör hon genast kaffe till sig själv och alla andra på det lilla kontoret där hon jobbar som försäljare. Hennes företag säljer blöjor, de ringer alltså upp varenda människa som de efter att ha läst igenom en lista sett har fått ett litet barn och försöker att rekommendera sina blöjor och berätta varför just dessa blöjor är bättre än de som säljs i affärerna.

Den här kvinnan kan ofta känna att hennes liv inte duger till någonting, att hon inte hjälper någon på något sätt.
Den enskilda människan kan ofta känna sig otroligt maktlös då den får höra allt om hur världen förändras och att vi måste bli mer miljövänliga, hur nya mord och brott sker varje dag och vilket uppror det blivit i Kenya efter Presidentvalet.

Men där här kvinnan liksom många andra är inte maktlösa. Kvinnans leende tidigt en morgon kan göra både busschauffören och den stressade affärsmannen på mycket bättre humör. Att hon gör kaffe åt alla på sina kontor är en god gärning och goda gärningar och leenden kan sprida sig som ringar på vattnet.
Vi alla kan göra så mycket mer än vad vi tror för andra och detta kan bidra till en bättre värld.

...Heter en dikt som inte ska läggas ut ännu.
Förmodligen aldrig.


Vet ni vad? Kanske borde man inte ha en BLOGG. En blogg så ska man skriva vad man tycker, händelser och tankar. Jag berättade att jag hade en blogg då jag startade den, bad folk läsa. Nu så gör jag aldrig det, jag skriver inte ofta och jag förväntar mig inte att ha några läsare jag tycker bara om att få skriva av mig. Det är som att prata med någon allt känns så mycket lättare.

Men sedan så blir det så att man inte får skriva vad man vill. För att folk läser. Och man får kommentarer som "ge upp alla dessa jävla skit bloggar, jag har ingen aning om vem du är eller hur det är med ditt liv med du överreagerar, chilla, tare lugnt, mitt liv e så mycket hemskare." Falskhet finns skit mycket av mer eller mindre."
Men herregud, om man inte tycker om det så behöver man inte läsa och inte kommentera. Om man inte känner någon så ska man inte dömma och om man gör det så kan man ju sluta vara så rädd för att säga vem man är.  Jag tror också att det finns otroligt mågna som har det hundra gånger värre än mig, jag har aldrig sagt att ingen har det.
 
Speciellt inte eftersom jag anser mig själv ha ett ganska bra liv då jag har flera stycken vänner som man faktiskt kan lita på, ännu fler som är bra vänner men som jag inte berättar allt för, en nära relation till min familj och min släkt, flera saker som jag verkligen älskar att göra som jag får ägna min fritiden åt, även om ett uppehåll från fotbollen kommit upp på planeringen utan att jag har bett om det. Nej, jag har faktiskt ett väldigt trevligt liv.
Men jag kan inte berätta om någon annans liv, iallafall inte så länge jag inte vet vem det är. Jag kan inte säga att din favoritfärg är blå bara för att du en dag har en blå tröja på dig.

Att säga att någon är falsk gör inte mig mindre falsk att kalla folk falska gör inte så att dem slutar.
Att det finns många som är mer elle rmindre falska vet jag redan, jag vet att ett mynt har två sidor.
Men alla är inte glada varenda dag i sitt liv, alla måste få ha en dålig dag, tycka illa om någon eller älska någon utan att det ska bli ett väldigt ståhej. Ma måste ha rätt att säga till då man tycker att någon gör fel, att man blir orättvist behandlad. Det betyder dock inte att man måste vinna på något om det och att alla ska hålla med, eller att man ska kommentera något man inte har en aning om eller tvinga folk välja sida om man har ett bråk.

Det gäller att sätta en gräns och den gränsen får man väll själva dra men jag, jag är jävligt trött på att jag inte ska få uttrycka mina tankar utan att få skit för det, via telefon, på bloggen eller msn. Som sagt, det är mina tankar som folk försöker fiffla med om jag nu måste tänka om på allting och jag vill inte förvandlas till en av dem utan vilja som bara följer andra. Så vadå, då borde jag inte skriva blogg!? Eller så kan bara dem som stör sig sluta läsa, det blir betydligt mycket enklare egentligen. Det är inget måste att dagligen gå in och läsa vilket jag vet att folk gör eftersom jag alltid har haft väldigt hög statistik.

Men nu vet ni iallafall varför jag inte skriver i den här bloggen hela tiden, långa intressanta inlägg som handlar om vad jag tänkt. man tröttnar. Och slutar skriva, förmodligen helt och hållet nu då "droppen som fick bägaren att rinna över" kommit.



Natti